Svensk-Etiopiska föreningen är en opolitisk, religiöst obunden vänskapsförening som bildades i Stockholm 1952. De breda och djupa kontakterna mellan Sverige och Etiopien, som grundlades redan på 1950-talet, är basen och den gemensamma bakgrunden för föreningens medlemmar. Även etiopier bosatta i Sverige har tillfört föreningen ökad kunskap och förståelse för Etiopien, dess land och folk.
Ett lyckligt slut på en otrolig men sann berättelse
Tre föräldralösa etiopiska syskon blir adopterade av en ensamstående kanadensisk kvinna och gör en återresan till ursprungslandet tjugo år senare tillsammans med författaren. Boken handlar om denna resa som gjordes julen 2007 med de nu vuxna Abeba, 29, Wondimu, 27, och Tigist, 24.
Tigist, Wondimu, Abeba, Emily, Jennifer. Foto: Emily Marino
Författaren Emily Marino, amerikansk socionom, bor sedan 1967 i Sverige och har arbetat för Sida. Hon var arbetskamrat till adoptivmodern Jennifer Thomson på UNDP i Addis Abeba 1985 och 1986. Emily har fyra egna vuxna barn och är gudmor till de tre adopterade ungdomarna.
Jennifer adopterade först den yngsta Tigist som fyraåring från ett barnhem i Addis Abeba 1986. I Kanada pratade Tigist ofta om Abeba och Wondimu och grät efter dem. När Jennifer gjorde efterforskningar fick hon veta att dessa var Tigists biologiska syskon som hade placerats på ett annat barnhem efter föräldrarnas död. Jennifer bestämde sig för att adoptera även dessa barn. Emily var fortfarande kvar på UNDP i Addis Abeba och blev Thomson behjälplig vid adoptionen av de äldre barnen.
Återbesöket till Etiopien blir omvälvande för alla. Ungdomarna återvände till det område där de växte upp med sina föräldrar. Alla var förundrade över hur mycket de kom ihåg, de kände igen forna grannar och lekkamrater och för Abeba kom amharinjan tillbaka.
Återseendet med den grannkvinna, Tsege, som lät hela familjen bo i hennes lilla hus och som tog hand om barnen när först fadern och sedan modern dör är gripande. Vid båda dödsfallen var Abeba närvarande. Vid nio års ålder var hon storasyster som kände ansvar för sina två små syskon.
I längden var det inte möjligt för Tsege att sörja för barnen, som ensamstående kvinna med fem egna barn. Hon placerar dem på barnhem, den yngsta Tigist på ett för mindre barn och de två äldre Abeba och Wondimu tillsammans på ett annat. Tseges förhoppning var att barnen skulle få ett bättre liv med mat och omsorg och i bästa fall bli adopterade. Abeba får tillstånd att besöka sin lillasyster regelbundet, men Wondimu återser henne först efter flera år, när hans och Abebas adoptioner är klara. De träffas i London dit Jennifer och Tigist kommit för att hämta de äldre syskonen till sitt nya hem i Kanada.
Detta är onekligen en berättelse med lyckligt slut. Det har gått bra för alla tre. De har fått utbildning och ett gott liv. Både Abeba och Wondimu är numera föräldrar själva. De tre syskonen kan tänka sig att själva adoptera barn från Etiopien. Deras mamma Jennifer är en resursstark kvinna (nyligen pensionerad från kanadensiska CIDA, motsvarande svenska Sida) som på egen hand klarat av att uppfostra tre barn med en svår bakgrund och med många traumatiska minnen i bagaget.
Även om alla adopterade inte kan återfinna sin biologiska familj eller få information om sin bakgrund, kan boken med behållning läsas av adopterade från Etiopien och deras familjer och kanske ge inspiration till en återresa. Emily Marino beskriver Addis Abebas sevärdheter, ger en inblick i seder och traditioner, beskriver den etiopiska maten och kaffeceremonin, och förklarar de olika religionerna i landet. Sällskapet gör också ”the Historic Route”, reser till Bahar Dar, Gondar, Axum och Lalibela, där de etiopisk-kanadensiska ungdomarna imponeras av och känner stolthet över sitt födelselands rika kultur och historia.
Thirteen Months of Sunshine är skriven på engelska. Finns inte i svensk översättning.
113 sidor. Pris 150 kr. Beställes från Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..
