Svensk-Etiopiska Föreningen

Swedish-Ethiopian Association

Svensk-Etiopiska föreningen är en opolitisk, religiöst obunden vänskapsförening som bildades i Stockholm 1952. De breda och djupa kontakterna mellan Sverige och Etiopien, som grundlades redan på 1950-talet, är basen och den gemensamma bakgrunden för föreningens medlemmar. Även etiopier bosatta i Sverige har tillfört föreningen ökad kunskap och förståelse för Etiopien, dess land och folk.

En spännade historia om den första bilen i Tigrai. Bertättelsen är hämtad ur Svenskbladet från oktober 1969 (informationsblad för föreningen Svenskar i Etiopien) och det är Olle Hagner som var verksam som missionär i Kunama på 30-talet som skrivit om sina erfarenheter.

Firstcar

Olle Hagners Ford anno 1929. Illustrerad på Svenskbladets
omslagssida oktober 1969. Illustratör Sture Hjelm,
kassör i Föreningen Svenskar i Etiopien.

 

Under hemmavistelsen i början på 1930-talet köpte vi en något använd ”Ford A” 1929 års modell. Vid utresan till Eritrea 1934 körde vi genom Europa till Genua och tog bilen med på båten till Massaua. Därifrån gick färden till Asmara och vidare till Kunama. Vi hade emellertid endast transitvisa och vägrades uppehållstillstånd av italienska myndigheterna, som redan då sedan några år systematiskt sökte likvidera svenska missionen. En följd av Lateranöverenskommelsen 1929. Vi var inne i Kunama då ordern kom, att vi skulle vara utanför koloniens gränser inom 48 timmar. Det var att medelbart starta för Asmara igen. Våra två barn kunde inte begripa, att vi skulle ut på vägarna igen, just som vi hade kommit ”hem”.

I Asmara hade fruarna De Pertis och Winquist redan varit i kontakt med etiopiske konsuln, som lovat visum för oss till Etiopien. Vi bestämde oss alltså för att gå till Adua och vid middagstiden den första maj körde vi vår Ford över högslätten mot etiopiska gränsen. Till gränsen fanns bilväg, men sedan måste färden fortsättas med mulor över bergen in mot Adua, en färd rik på överraskningar, strapatser och äventyr, men det är en annan historia.Med en infödd chaufför skickades bilen tillbaka till Asmara. Då vi hade internationell ”Carnet” fick bilen stanna inom Eritrea ett år. Sedan måste vi antingen betala en orimligt hög tull eller ta bilen ut ur landet. Italienarna hade då skyddstull på bilar och vår Ford skulle ha kostat oss mera i tull än verkliga värdet. Vad var att göra? Betala tullen – aldrig, men hämta bilen till Adua såg inte heller särskilt lovande ut. Den som rest de 40 km från Mareb till Adua känner till terrängen med de oländiga, branta bergen. Där fanns då bara en slingrande ridväg.

 

Kanske kan man ändå med tålamod och god beräkning skulle kunna forcera hindren och ta sig fram till Adua? En dag kom jag att nämna om saken för Ras Sium, provinsguvernören. Vi var goda vänner och han blev mycket förtjust inför utsikten att få en bil till residensstaden. Ute i provinserna fanns den tiden inga bilar och f.ö.ö. inga vägar heller. Det var i mars 1935 och på båda sidor om gränsen visades det om eventuella krigsoroligheter. Det blev snart känt, att svensken tänkte ta en bil till Adua. Några av Rasens rådgivare varnade honom, att det kunde innebära stora risker, om jag kom med bilen till Adua. Jag blev kallad upp til Rasen, som i vänliga men mycket bestämda ordalag lät mig förstå, att jag på inga villkor fick köra bilen från Mareb till Adua. Och varför inte? Nej, jag skulle i så fall kunna visa italienarna vägen och så skulle de komma efter med sina pansarbilar. Jag försökte dämpa hans farhågor med att jag visst inte tänkte bygga någon väg och förresten: ”vill dom komma, kommer dom ändå”. Han var obeveklig, så till sist sa jag till honom, att jag fick väl göra  mig av med bilen då på något sätt. Nej, det var han inte med om. - ”Visst ska bilen hit”, sa han. - ”Men hur ska det gå till”, undrade jag. -”Jo, du får bära den”. - ”Nja, det blir nog litet besvärligt, en bil är ganska tung”. - ”Inte ska du bära den inte. Du ska få 1,000 man, som bär den åt dig”. - ”Ja tack, Ers Höghet. Det är bra. Men det räcker med fem hundra”. - ”Då säger vi det då. Låt mig bara veta, när du kommer till Mareb, så ska folket möta dig där”.    
Jag gick hem och resonerade med min hustru Greta, som nog hade en hel del förnuftiga invändningar att göra, men slutet blev i alla fall, att jag så snart som möjligt skulle gå till Asmara och hämta bilen, åtminstone till Mareb, så fick vi se sedan. Jag meddelade alltså Rasen, att jag skulle vara framme vid Mareb med bilen nästföljande onsdag kväll och att jag väntade, att han då skulle infria sitt löfte. Det bekräftades med ett handslag och så for jag till Asmara. Jag for helt ensam för att kunna ta så mycket last som möjligt vid hemresan.

Här får jag sticka emellan en liten parentes, som inte direkt har med biltransporten att göra. När jag nu ändå skulle till Asmara, så ville Rasens gemål att jag skulle uträtta ett ärende åt henne också. Greta var ofta bjuden upp till ”Gibbit” för att de skulle få prata om litet av varje. Så en dag ville hon veta, hur en europeisk dam var klädd. Inte bara ifråga om klänningar och sånt utan även intimare plagg. Greta tog alltså en dag med sig i en väska en kollektion av underkläder m.m., som hon demonstrerade med tillhjälp av en manlig tolk, men det gick ju lika bra. Det som fångade den höga damens särskilda intresse var korsetten. En sån borde hon ha. (Det var nog alldeles rätt resonerat). Nu bad hon Greta, att hon skulle be mig skaffa en korsett i Asmara. Enda gången jag haft ett sådant hedersuppdrag. Jag gick alltså till ”Pace” i Asmara och bad att få köpa en korsett. - ”Vilket nummer får det lov att vara?” - ”Det största ni har”. Damen i affären tittade litet konstigt på mig, men jag sa igen: ”Si, il piú grande.” Hon letade fram den och jag övertygade mig om, att det var den absolut största. Så sa jag: ”Finns den här skära resåren i metervara?” Nu såg hon ännu mer konfunderad ut, men sa: ”Ja visst.” ”Då ska jag be att få en halv meter”, sa jag. Om och hur korsetten kom till användning, känner jag naturligtvis inte till, men vi fick en ko med kalv som tack för besväret och tog det som bevis för att köpet var lyckat.

I Asmara köpte jag bensin, olja, matvaror m.m. och dessutom ett parti plank, sparrar och rep. Jag hade nämligen inte helt släppt hoppet att åtminstone bitvis få köra bilen på hjulen. För att få bättre sikt lät jag montera bort stänkskärmarna. Det var en tungt lastad bil, som den där onsdagseftermiddagen rullade mot den etiopiska gränsen. När jag hade klarat alla kurvorna  i  ned-stigningen vid Adi Quala berget och kom ned på slätten, var det redan mörkt. Jag såg skenet från en massa lägereldar på andra sidan Marebfloden. Den tiden på året var ju flodbädden helt torr och jag hade sett ut en lämplig plats för överfart. Jag körde alltså frimodigt ned på sandbädden, men precis mitt i floden såg jag i strålkastarljuset Kang. Woldemariam, eller vad han nu hette, stå där och göra stopptecken. Jag bad honom maka sig åt sidan, så jag kunde komma fram, men han rörde sig inte ur fläcken. Jag måste stanna och frågade, vad han menade med det här. Jo, han hade mycket stränga order från Ras Sium att inte låta mig köra ens en meter på etiopisk mark och här, mitt i floden, gick gränsen. Jag försökte övertala honom att stiga upp i bilen, så skulle han få åka upp på andra sidan  men den gubben gick inte alls. Jag fick vackert låta bilen stå och följa med till ett tält och en härlig kvällsmat.
Så snart det började ljusna var jag vid bilen och lossade lasten först av allt. Det fanns gott om folk, 250 man minst och ett par timmars väg därifrån, vid Mara, låg ytterligare 250 man, färdiga att ta vid när vi väl kommit så långt. Jag delade upp lasten så att det blev lämpliga bördor och snart försvann en karavan av bärare in bland träden. Så blev det bilens tur. Stänkskärmarna var ju redan lösa och snart hade jag plockat bort hjulen. Sufflett, sitsar och allt löst som fanns fick bärare ta hand om.  Den som skulle frakta batteriet försökte jag skrämma ordentligt genom att visa hur det gnistrade och sprakade mellan polerna. Jag lät honom också förstå, att det var eld i vattnet, så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Han tog mina varningar med stoiskt lugn, hissade upp batteriet på axeln och försvann. Inte hade jag särskilt gott hopp om att få se batteriet i oskadat skick hemma i Adua. Så måste jag få bort karossen. Det var ett evinnerligt skruvande över, under och runt om. Av bultar och muttrar gjorde jag paket och Greta påstår, att jag rev sönder skjortan för att få nånting att linda in sakerna i. Det kan nog hända. Inte en kotte som kunde hjälpa mig med att hålla i en skruvnyckel. En bult som gick igenom kaross och chassie behagade gå runt, så någon måste hålla fast den under bilen medan jag lossade muttern inne i bilen. Jag fick fatt på en pojke som såg litet intelligent  ut och vi kröp under bilen. Jag satte skruvnyckeln på bulthuvudet och visade honom hur han skulle hålla i och med många förmaningar att inte släppa taget, ålade jag mig fram från bilen. Väl inne i bilen satte jag förhoppningsfullt skruvnyckeln på muttern och drog. - Aj, aj nu släppte den – skrek pojken. - Nå, så sätt dit den igen då. - Det kan jag inte. - Två om inte tre gånger måste manövern upprepas, innan jag äntligen fick loss muttern. Nu borde karossen vara fri, men när karlarna högg i för att lyfta den, satt den likafullt fast. Det var två järnskenor fram som höll ihop underrede och kaross och de var nitade, inte hopsatta med bultar. En massa grejor hade jag, men ingen huggmejsel. Däremot hade jag två svenska yxor. Den ena fick tjäna som huggmejsel och där åkte nitarna, den ena efter den andra. Nu lyfte karlarna med lätthet upp karossen på sina axlar och jag såg dem förvinna i den glesa skogen.

Motorn vågade jag mig  inte på. Jag hoppades kunna göra bilen körklar i Adua och någon utbildning som bilmekaniker har jag aldrig fått. Jag bara plockade bort sånt som jag var säker på att kunna sätta på plats igen. Så lät jag karlarna hugga en massa stänger i skogen och med repen  surrade jag stängerna kors och tvärs över underredet. Det stack ut stänger överallt till sist. Så sa jag till hövdingen, ledaren för expeditionen, att släppa fram resten av styrkan till bilen. En 50 à 60 man rusade till, högg i stängerna och var de f.ö. kunde få tag och lyfte upp den tunga pjäsen från sandbädden. Så snart den var omkring en meter från marken, dök en massa karlar in under bilen och satte ryggarna mot underredet som formligen flöt fram och upp från flodbädden. Det sista jag såg var ratten där uppe mellan stammar och trädgrenar. Jag minns att jag tänkte: den där sitter säkert  inte på rätt plats, när vi kommer hem.” Som krydda på det hela och stimulans för karlarna hade Rasen skickat med en trumpetblåsare, som gick i täten och lät ljudligt höra var expeditionen gick fram. Rasen hade skickat med ett fint riddjur åt mig, så jag hoppade i sadeln och red förbi hela följet fram till Rama, där vi skulle slå läger för natten. Där hade karavanens förtrupper redan samlats, men inte förrän halv åtta på kvällen kom sällskapet med chassiet. De hade startat från floden vid ett-tiden. Deras kommentar var: ”Hit, men inte vidare, om du inte gör den lättare”.    
På morgonen gav jag mig på den igen och nu tog jag bort kylare, motorblock och allt, som jag trodde mig om att kunna sätta på plats igen. Sedan sa jag till hövdingen, kommendanten, ”Nu kan jag inte göra mer. Du vet Rasens order. Se nu till att allt kommer ordentligt fram.” Han lovade göra sitt bästa och jag hörde honom ge skarpa order till höger och vänster, medan jag red ifrån dem hem till Adua.
Det här var alltså torsdag morgon. Fredag eftermiddag såg vi någonting blixtra och blänka efter vägen in mot Adua. Det var en man med en stänkskärm på huvudet som kom in som god etta. Sedan kom de undan för undan med det övriga. De fem hjulen, stänkskärmarna, paketen med muttrar och bultar, mannen med batteriet ställde triumferande ned det i oskadat skick, bensin- och oljedunkar samt lasten i övrigt. Karossen kom också lyckligt fram, men det tunga chassiet var på sladden. Frivilliga kunskapare sprang emellan hela tiden och höll oss underrättade om hur långt  de  hade hunnit. Äntligen, lördag middag fördes chassiet in på gården under stort jubel och ”ilili” från hundratals människor, som hade mött ute på slätten och gjorde det hela till ett verkligt triumftåg.
Jag satte genast i gång med att plocka ihop bilen. Efter en stund kom en man från Rasens ”gibbi”, skickad av hans gemål. Mannen satte benen i kors, bugade sig ned till marken och hälsade från sin höga härskarinna. Hennes ärende var, att hon följande dag önskade komma och dricka thé hos oss, och då inviga bilen. Jag gjorde en gest mot bildelarna, som låg kringspridda på palmmattor över hela gårdsplanen, och sa väl ungefär så här: ”Hälsa Hennes Höghet att vi med allra största nöje skulle tillmötesgå hennes önskan och se det som en stor heder, men jag lär nog inte bli färdig med det här jobbet idag och i morgon är det söndag”. ”Detta är hennes önskan”, sa han och gick under djupa bugningar. Man kanske skulle säga, att hennes önskan var lag i Adua. Hon var en ovanlig kraftnatur. Nu gällde det alltså, om hon skulle få åka bil eller inte. Ett par pojkar bar fram bildelarna , men själv måste jag sätta allt på plats. Inte heller i Adua fanns någon, som kunde hålla i en skruvnyckel. Jag gnodde så svetten rann och hade gården full av åskådare som inte sparade på kommentarer och goda råd. Greta fick komma ut med eftermiddagskaffet, som jag drack på stående fot, och så var det att fortsätta igen. Alla var i stor spänning, barnen, Olle och Maj inte minst.  
Sista timmarna fick jag arbeta i ljuset från vår ”Petromax” och så, vid tiotiden på kvällen kunde jag starta motorn och ge mig ut på en provtur på åkrarna utanför Adua. Då fungerade både strålkastare och signalhorn. Eftersom jag till en början skulle få köra i markerna utan vägar, hade jag inte monterat på stänkskärmarna, men f.ö. tycktes allt vara i ordning. Det var bara det, att jag hade en hel del muttrar, bultar och småsaker över, som jag inte hade någon användning för. Det såg alltså ut som om Rasens gemål skulle få sin önskan uppfylld. Greta hade också satt igång med bakning och andra förberedelser för det celebra besöket. Det påstods bestämt, att det var absolut första gången ”Rasinnan” lämnade sitt hus för att gå på visit. En stor ära alltså.

Tidigt på söndag morgon skickade Rasen till mig sin polischef, som fått i uppdrag att se till vägen upp till ”Gibbit”. Vi gick ut tillsammans och sökte finna mest framkomliga vägen för en bil genom trånga gator och gränder. Han hade en avdelning poliser som jämnade till de värsta ställena, rullade undan en del stenar, och högg ned en och annan eukalyptus. Sedan vi haft vår gudstjänst körde jag tillsammans med polischefen upp till residenset utan några större svårigheter. Ras Sium kom ut i sin fina mantel och gratulerade hjärtligt.
Så var vi då färdiga för eftermiddagens visit. Rasens gemål hade en försvarlig volym, men hon fick plats i baksätet tillsammans med sin son, nuvarande Ras Mengescha i Tigrai, samt en par slavinnor. Jag hade en tolk vid sidan av mig. Det var utan tvekan den största jubel-  och klangdagen i Aduas historia. Utefter vägen och på hustaken var det tusentals människor, som jublade och tjöt i förtjusning. Det var väl avsett både för bilen och för dess passagerare. Jag höll tummen på signalhornet, körde på ettan och lät motorn brumma, medan vi sakta rullade nerför den slingrande ojämna vägen. Vi hade vårt tillfälliga hem i kyrkan i Adua, där Greta tog emot och undfägnade vår höga gäst, så gott hemmet kunde förmå. Damen gjorde sig ingen brådska och allt var så gemytligt. Vi hade en separator, som hon tyckte var sannerligen mystisk när vi satte den i funktion. Hon fick också titta på fotografier och broderier och jag spelade orgel och dragspel, medan småpojkarna roade sig med att skjuta till måls med vår pojkes luftbössa. Det hade hunnit bli mörkt innan vi vände tillbaka, men strålkastarljuset gjorde ju det hela än mer intressant.
Efter en vecka eller något mer kom livtjänaren än en gång djupt bugande med ett budskap från Hennes Höghet. Det lydde helt kort: ”Om något över en vecka kommer ett flygplan från Addis Abeba till Axum och jag skulle önska fara dit och då helst i bil”. Det gällde det absolut första planet över Tigrai. Jag bad honom framföra min hälsning och säga, att jag skulle se det som en ära att få stå till tjänst, men för att resa med bil fordras väg och det finns ingen väg till Axum. Han kom tillbaka omen liten stund, bugade om möjligt ännu djupare och ännu flera gånger och sa:”Hennes Höghet hälsar och ger er rätt i vad ni har sagt, men hon ber mig säga, att om det inte finns väg, så kan man bygga väg”. Jag var nog djärv att svara: ”Hälsa H.H. att det är alldeles riktigt och, om hon skaffar folk, så skall jag bygga väg”. Nu kom han kvickt igen och sa, att hon bara ville veta hur många man som kunde behövas. Från biltransporten hade jag en viss erfarenhet av tillgången på arbetskraft, så jag svarade helt kort: ”Ett tusen man måndag morgon”. Detta var en fredag. Så bad jag, att redan nästa morgon få riddjur och vägmän för att staka ut vägen. I gryningen lördag morgon stod riddjuren utanför dörren och likaså fem vägmän. Det fanns en ridstig till Axum och den följde vi, när det var lämpligt. Annars var det att söka finna lättare framkomlig terräng. Det är bara 28 km mellan Adua och Axum och ungefär halvvägs ett rätt besvärligt berg. Vi satte ut märken och lät det gå undan för att hinna hem innan kvällen. Här var varken tid eller behov av några utredningar, avvägningar eller kostnadsberäkningar. Från Axumhållet var det lättare, då ridstigen gick över slätten och även sedan över relativt jämn mark. I Axum fanns då en Didg. Maru, en sträng herre som ”visste” vad han ville, vad han ”visste” , och nu visste han att vägen skulle byggas. På måndagsmorgon satte han igång från sitt håll och vi från vårt. Av redskap fanns ingenting annat än det lilla jag hade tagit till Adua. Ett par spadar och d:o hackor, ett spett samt två bra svenska yxor. Schaktningen, där det var nödvändigt, skedde med tillhjälp av järnskodda käppar och schaktmaterialet fraktades undan på gamla palmmattsbitar. Stenar, som karlarna rådde på, rullades undan, annars fick man gå omkring. Vi klarade emellertid ganska stora stenblock genom att gräva en tillräckligt djup grop vid sidan av blocket och sedan tippa ned detsamma. Det var en intressant, spännande vecka. Lördag midg mötte vi Didg. Maru's arbetslag på höjden vid Enda Selassie. Nu var det klart, att Siums gemål skulle få sin åktur. Jag hade provkört sträckan som var färdig och det hade gått över förväntan bra. När italienarna något senare byggde den nuvarande bilvägen, följde de i stort min sträckning utom vid berget, där jag tog vägen nästan rakt över, medan de gjorde en sväng omkring. På något ställe ser man ännu tydligt den gamla vägen!  
Måndag middag skulle planet enligt beräkning komma till Axum. Vi startade i rätt god tid från Adua . Som passagerare hade jag den kraftiga damen, två slavinnor och en tolk. Färden gick utmärkt och sällan har jag haft bättre tur. Just som vi körde in i Axum från Aduahållet, fick vi se planet komma glidande fram omkring berget på motsatta sidan. Jag körde genom samhället och ut på sandslätten på motsatta hållet. Planet landade samtidigt och vi rullade emot varann på några meters avstånd. Lita på att det kändes skönt att vi hade lyckats. Detta var 1935 och inte 1969.

Ja, så skulle vi hem igen efter en dags uppehåll i Axum. Då kom den höga damen på idén, att vi skulle ta med en Fitaurarie, en gammal, ofärdig man, till Adua. En rätt kraftig karl. Jag satte som villkor, att i så fall minst en, helst två av de tidigare passagerarna skulle ta sig hem på annat sätt. Efter en del parlamenterande blev det så och Fitaurarien kom med. Hemresan gick också utan några som helst missöden. Vi körde till Adua på mindre än en timme, vilket ju visar, att vägen inte var så dålig. Väl framme i Adua så H.H.: ”Nu skjutsar vi hem Fitaurarien först”.  - Var bor han?” - ”Där borta på kullen”. - ”Men det finns ju ingen väg” - ”Nej, men det är ju bara åker”. - ”Ja, visserligen, men det är ju plöjt överallt”. - ”Det går säkert ändå. Jag har sett, att din bil är så stark och bra”. -
Som redan nämnts hörde det till, att hon inte ville veta av några motsägelser, och det visste jag.  Jag var nog också ganska trött och förargad, så jag sa till tolken: ”Säg åt henne, att hon ska hålla i sig bra, för nu kör jag”. Jag lade in ettan och stack iväg över de plöjda åkrarna uppför kullen, där det på sluttningarna var låga terrasser, som det i regel är här ute. Vi kom fram och Fitaurarien steg ur, tackade och haltade iväg. Så vände jag och nu gick det utför. Jag vet inte vad som flög i mig,  men jag tänkte nog som så: ”Nu ska hon få åka, om så bilen ska gå sönder på kuppen”. Bilen tog små skutt och dunsade ned från den ena terrassen efter den andra, men den höll. Jag kunde lämna av H.H. vid porten till ”Gibbit”. Hon log och bugade förbindligt, tog mig i hand och tackade flera gånger för en härlig resa.
När jag kom hem, tog jag en översyn av bilen. Jag kunde inte finna något annat fel än att alla fyra stötdämparna satt bakfram. Det rättades till på några minuter med hjälp av järnspettet och sedan var allt klart igen. Nästa morgon i god tid stod den bugande, långe livtjänaren åter utanför dörren och man undrade vad det nu var fråga om. Han tog varsamt fram ett föremål, inlindat i en grann silkesduk, och räckte mig med en hälsning från Rasens gemål. Jag vecklade upp knytet och där var en tung, stilig pokal i silver förgylld med etiopiskt guld. På ena sidan var ingraverat en bild av henne själv med ett skyddshelgon på var sida och sedan på motsatta sidan en jaktscen. En verklig dyrgrip, som vi lämnat i förvar hemma i Sverige. Det är den enda pokal jag erövrat under mitt långa liv och jag kan kanske med en viss rätt hävda, att jag hade gjort rätt för den. Rasens gemål kunde inte ha hittat något lämpligare för att visa sin uppskattning.
Nu undrar kanske en och annan vad det sedan blev av bilen. Vi hade ingen som helst tanke på att lämna Adua, utan vi hade satt i gång med att bygga ett hus åt oss strax utanför Adua. Jag hade tjänstledigt från Missionen och var anställd av Kejsaren för att söka organisera skolarbetet i Tigrai. Helt oväntat kom så telegram från Missionens ledning i Sverige, att vi omedelbart skulle lämna det farliga Adua och vända tillbaka till Eritrea, där myndigheterna funnit för gott att ge oss uppehålls- tillstånd, hellre än att se oss på den etiopiska sidan. Det var ju då, som det är nu och alltid varit,  att de snusförnuftiga svenskarna bättre känner till och kan bedöma situationerna i fjärran länder än den, som själv står i händelsernas centrum! Vi hade ingenting annat att göra än lyda order. Bilen ville Rasen köpa och betala ”sedan”. Vi ansåg oss varken råd eller skyldighet att skänka honom bilen , som var vår egen. Överenskommelsen blev till sist, att bilen skulle lämnas in till italienske konsuln med skriftlig, bevittnad order, att så snart pengarna lämnats, skulle bilen överlämnas till Rasen. Pengarna kom aldrig och när så Sium lämnade Adua, erbjöd sig italienske konsuln att köpa bilen,  så vi skulle slippa förlora pengarna. Han gav oss några hundra kronor mer än bilen kostat oss i Sverige. Hur det sedan gick till har vi aldrig kunnat ta reda på, men när jag efter kriget åter besökte Adua, tog en god vän med mig till en plats i utkanten av Adua, där jag fick se resterna av vår trogna Ford. Den var bränd. Även den ett krigets offer. Jag kunde inte hjälpa, att jag tog av mig hatten när jag stod framför det brända skrovet. Vi  hade alltför många minnen gemensamt.

Olle Hagner kom till Eritrea 1922 och kom att arbeta som missionär och präst för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Kunama, Kerenoch Asmara i närmare 40 år med korta avbrott. 1936, året efter denna episod utspelade sig, återvände familjen till Sverige, berättar sonen Olle, som föddes i Eritrea 1926. 1939 återvände fadern ensam och var under åren1939 till 1943 den ende EFS-missionären i Eritrea. Han samarbetade under sin tid i Eritrea med flertalet av andra religiösa samfund. Hagner utövade sin mission i tre olika språkområden i Eritrea.

År 2005 skrev en student vid Högskolan i Gävle, Fredrik Sågström, en kandidatuppsats om svensk mission i Eritrea och skriver då: ”EFS’ verksamhet och historia i Eritrea är ett intressant område och föreningen har gjort ett imponerande arbete med stora insatser. EFS’ framgångar har inte sällan varit ett resultat av enskilda personers enträgna kamp mot diverse svårigheter. Olle Hagner var definitivt en av dessa eftersom hans arbete inte bara sträckte sig över lång tid utan också påvisade stora framgångar då han bland annat själv var en av dem som såg till att kunama-folket fick ett eget skriftspråk. Hagner var också den drivande kraften bakom den dövskola som kom att öppnas i Keren 1955. Hagners missionering på fältet slutade 1970, men hans arbete för EFS och kunama-folket var långtifrån slut. Med vid hans sida under många år av denna missionering fanns hans hustru, Margareta, som också hon naturligtvis bidragit med mycket under dessa år. EFS’ tilltro till Hagner tycks ha varit mycket stor eftersom han bland annat blev utsedd och utsänd tillbaka till Eritrea 1939 av föreningen för att förhandla med den italienska regeringen om EFS’ tillgångar i landet.
Efter hemkomsten gick mycket av Hagners tid åt till översättningar från västerländska språk till kunama-språket. Det största projektet var översättningen av Nya testamentet till kunama-språket.”



Nyheter om Etiopien

AllAfrica News: Ethiopia

24 januari 2020

All Africa, All the Time.
  • Foreign Minister Receives Ethiopian State Foreign Minister
    [SNA] Khartoum -The Foreign Minister, Asma Mohamed Abdalla, received in her office Wednesday the visiting Ethiopian State Minister for Foreign Affairs, Hirut Zemene, in the presence of the Ambassador of Ethiopia to Sudan.
  • Ethiopia Wants to Increase Flights to Angola
    [ANGOP] Luanda -Ethiopia is interested in increasing the frequency of weekly flights, going from the current five to seven, on the Addis-Ababa / Luanda route and vice versa, within the scope of a proposal to revise the air transport agreement.
  • Recent Fighting in Guji Zone, Oromia, Displaces Hundreds
    [Addis Standard] Following recent fighting between what the UN called "unidentified armed groups (UAG) and government security forces" in various kebeles of Seba Boru woreda, Guji zone, Oromia region, hundreds of people have been displaced to the neighboring Darme town, the capital of Darme woreda administration.
  • Teff - the Fight Against Biopiracy
    [Deutsche Welle] A controversial patent on Ethiopia's national cereal teff is about to be terminated -- thanks, in part, to the initiative of a German lawyer. But the problem of biopiracy is far from solved.
  • New Swarms of Locusts Threaten Crops, Food Security
    [VOA] A new round of locust swarms has hit Ethiopia and is again threatening crops and food security, say agricultural officials.
  • 2022 World Cup - Warriors Drawn Against Bafana, Ghana and Ethiopia
    [New Zimbabwe] Zimbabwe's bid to qualify for their maiden FIFA World Cup will face a serious test after the Warriors were handed a tough draw for the 2022 World Cup group phase qualifiers, following Tuesday night's draw in Cairo.
  • Former Spy Chief Apologises
    [Dalsan Radio] Former intelligence chief, Abdullahi Sanbalolshe, has said he is apologetic for his role in the rendition of ONLF official Abdikarim Muse aka Qalbi Dhaqah to Ethiopia in 2017,

Minnes & Högtidsgåvor

Stöd föreningens projekt #"Ett mål om dagen" med en minnes eller högtidsgåva.

Bilderna levereras på kraftigt papper i A4-format.
Klicka på bilden nedan för att se fler exempel eller göra en beställning

 

högtidsgåvaMHY Sida 1

Sök på sidan

Vi finns på Facebook!