Artikel om Björn Mossberg från Tenastelin nr 1 juni 2017. För att läsa hela Björn Mossbergs berättelse med många foton ladda ner denna pdf-fil. Text: Björn Mossberg/Pia Virving Bilder: Familjen Mossberg
Mellan 1982 och 1989 arbetade arkitekten Björn Mossberg på undervisningsministeriet i Addis Abeba. Där inom avdelningen för design av samtliga skolor och andra byggnader inom utbildningssektorn i Etiopien. - Jag var antagligen den inom svenskkolonin i Addis som reste mest i landet under de här åren, berättar han.
Han uppskattar att det blev cirka 3 000 mil om året. Under sina sju år i Etiopien besökte han samtliga regioner och det under den period då det var svårt att få tillstånd att resa vart som helst.
- Ministeriet ville att jag skulle resa så mycket som möjligt. Utbildning var högprioriterat och en förutsättning var att det fanns skolbyggnader.
På grund av säkerhetsläget gällde ibland enbart flyg. Till exempel när han skulle till Mekele, eftersom gerillan kontrollerade stora områden i Tigray. Under hela den tid Björn Mossberg och hans familj, som också bestod av hustrun Annette och sonen Erik, bodde i Addis var det utegångsförbud från midnatt till 05.00 på morgonen.
Mossberg, numera pensionär, har skrivit ner sina minnen från de sju åren och det har resulterat i en både fyllig och mycket intressant berättelse som spänner över både arbete och fritid (finns att ladda ner högst upp på denna sida).
Björn Mossberg var anställd av Sida som bilateral expert. Avdelningen SCMS, School Construction and Maintenance Section, som han tillhörde hade två arkitekter. Han själv och Ato Berhanu, en man i 40-årsåldern. Ytterligare en Sidaanställd, Göran Larsson,
arbetade med logistik.
Arkitektkollegan Berhanu blev inte gammal och dog efter att ha misskött sig och sin diabetes. Ethiopian Airlines vägrade ta med hans kista upp till Gonder, där han enligt tradition skulle begravas inom tre dagar. Att skaffa transporttillstånd under Mengistutiden var inget man gjorde i en handvändning, varför Mossberg erbjöd sig att frakta upp kistan i den tjänstebil han precis hämtat ut. Han fick snabbt tillstånd av säkerhetstjänsten. Omgivningen var skeptisk. Vägen över bergsområdet mellan Bahir Dar och Gonder var inte säker på grund av gerillans framfart, flera bilar hade gått på minor, människor hade omkommit.
- Jag fick rådet av militären på sträckan att inte skära kurvorna och att undvika det lösa gruset. Där kunde minor gömmas. Resan gick bra och utan incidenter nådde vi Gonders stadsgräns strax före solnedgången.
I genomsnitt uppfördes under 80-talet 450 skolor per år. De byggdes i lokala material. Med väggar i lera, sten eller bambu, beroende på lokala byggtraditioner. Takstolarna tillverkades i eukalyptusträ och ovanpå dem lades korrugerad plåt.
- Under mina år ritades 35 gymnasieskolor och åtta yrkesskolor, däribland sex stycken som försågs med utrustning från Sovjetunionen. Vidare ett flertal verkstäder för tillverkning av skolmöbler, otaliga kontorsbyggnader och ett flertal lärarinstitut.
Sverige hade tidigare gett stöd till undervisningssektorn under flera år. De skolor som då byggdes hade pelare, balkar och väggpaneler av betong. Något som nu blev för dyrt mot bakgrund av det accelererande behovet.
- De 450 skolor vi byggde i lokala material per år var nätt och jämnt tillräckligt för att hålla analfabetismen stången. Dessutom byggdes ett flertal grundskolor av betong och betonghålsten, kanske 50 per år, finansierade med pengar från Världsbanken, berättar Björn Mossberg.
Afrikanska Utvecklingsbanken var finansiär till flera lärarinstitut och till de 35 gymnasieskolorna.
Under Björn Mossbergs sju år i Etiopien byggdes drygt 8 000 byggnader efter hans ritningar.
- Mycket efter standardritningar. Det krävdes inte så många ritningar för att det skulle byggas flera hundra grundskolor. Förhoppningsvis blev byggnaderna funktionella. Det är kanske det allra viktigaste i ett fattigt land.
Under sin första tjänsteresa, till Wolloprovinsen, kom Mossberg till Lalibela.
- Vi stod och tittade på en av kyrkorna när vi hörde ljud av marscherande fötter. En lång rad soldater marscherade igenom Lalibela. Ingen sa nåt, inga kampsånger, bara tystnad bortsett från ljudet av marscherandet. Stämningen var mycket tryckt och spänd. Man kände att det rådde krig. Och det var skönt att få lämna staden. Några veckor efter vårt besök stängdes Lalibela och förblev stängt för utlänningar i flera år.
Åren som Björn Mossberg och hans familj tillbringade i Etiopien var oroliga år med krig i delar av landet.
- Men jag kände mig aldrig på något sätt hotad. Vid några resor hade jag väpnat beskydd. Första gången var när jag skulle åka bil ner till Massawa från Asmara i Eritrea. Chauffören som körde stannade vid Asmaras stadsgräns. Han steg ut, tog fram sin pistol, laddade den och satte den innanför livremmen. Sedan bar det iväg. Vare sig på väg dit eller på tillbakavägen behövde han använda vapnet.
I Massawa träffade Mossberg en administratör som var ny på sitt uppdrag. Han var mycket missnöjd med sin företrädare och menade att nu, när han kommit, skulle det bli ordning på revolutionen.
- Han tryckte på det senare när han sa ”.. but NOW”! Det var inget upplyftande möte. En del av revolutionens företrädare var mycket hårdföra och långt ifrån sympatiska personer som helt tycktes sakna empati och förståelse för andra människor.
Utbyggnad av undervisningen var alltså högprioriterad under de här åren.
- Många av dem jag arbetade med på ministeriet, ofta chefer för olika avdelningar, var väldigt engagerade och gjorde vad de kunde för att landets befolkning skulle få tillgång till undervisning. Efterfrågan på grundskolor var mycket stor. Utbildning av lärare tycktes möta de behov som fanns trots alla skolor som byggdes, men det fanns många utmaningar.
- De många språken var ett. Ministeriet koncentrerade sig på att ta fram läromedel på de sju största språken, men mycket av undervisningsmaterialet fick lärarna själva tillverka, till exempel kartor och planscher. Att satsa så hårt på grundskoleutbildningen var naturligtvis riktigt, menar Mossberg.
- Världsbanken gjorde en studie på bönder i Östafrika, där man ville veta hur personer som fått grundskoleutbildning klarade sig jämfört med dem som enbart fått riktad jordbruksutbildning. De som klarade sig bäst var de som fått grundskoleutbildning. De var bättre rustade att klara av olika utmaningar.
Tack vare Björns tjänsteresor kunde familjen Mossberg få tag på kött, ägg och andra förnödenheter under en tid då det var svår matbrist i landet. Mycket gick på export för att landet skulle få in valuta. Runt 1984 då svälten var som störst var det nästan omöjligt att få tag på mjöl. Runt påsken tog höns och ägg slut.
- Jag hade tur att hitta en äggproducent fem mil från Addis. När jag passerade där köpte jag lådor innehållande 360 ägg och på så sätt kunde jag förse hela svenskkolonin i Addis med ägg.
Det var också svårigheten att få tag på mat som gjorde att familjen skaffade en massa djur.
Höns, kalkoner, kaniner, en skock får, till och med bin.
Familjen Mossberg hade bara några år kvar i landet när Björn vid fyratiden en morgon vaknade av att man sköt med luftvärnskanoner på flygfältet i närheten. Det var ett kuppförsök som misslyckades. Försvaret förlorade 180 högre officerare, däribland 36 generaler.
- Den etiopiska försvarsmakten hade försvagats. Flygvapnet tvingades använda piloter från Jemen. Man litade inte på de egna piloterna. Mat- och vattenförsörjningen till soldaterna vid fronten fungerade inte. Till och med ryssarna var upprörda. Stridsviljan var inte alls den som propagandan påstod och mina kollegor tvingades ut för att demonstrera för regimen. Händelsen bidrog till att jag kände att det var dags att åka hem.
Ministeriet ville att han skulle stanna, men Mossberg sa nej. Under flera år återkom han sedan till Etiopien när han arbetade i Världsbankens regi.
Familjen har inte besökt Etiopien sedan de bodde i landet.
- Våra vänner, även våra etiopiska vänner, finns inte längre kvar där. Många av dem har faktiskt gått bort och de som fortfarande lever bor utomlands.
